Vi önskar er alla en God fortsättning på det nya året!

Föregående helg åkte vi till fjälls för att om möjligt hitta några villiga vita ripor. Vädret var inte det bästa, en mycket tjock ihållande dimma. Det milda vädret har tinat i stort sett all snö och de fläckar som fanns var högt belägna men där fanns det också fjällripor. Cressy hann gå i tre minuter innan hon skar upp ett fult jack i frambenet och fick gå bandagerad men brorsan och husse jobbade vidare och det gav så småningom resultat!

Fjämmelprov i Mittådalen!

 Ja, något rent fjällprov blev det inte för vår del då fjället var fullt av lämlar och våra hanar Drott och Cato inte har bibringats den erfarenheten att sådana ska man ge f-n i!! Men vädret var vackert fast alldeles för varmt.

 Själv hatar jag lämlar och Peter som till vardags jobbar som skadedjurstekniker hade nog gjort processen kort med dem om han bara haft medel till det. Att en hund som inte hittar fågel kan ge sig på annat är inget konstigt eller ovanligt men att försöka kombinera fågeltagningar med lämmeltagningar ligger över min fattningsförmåga och uppskattningsförmåga också för den delen! Det gick bra mycket bättre på riksprovet med Druttens lämmelintresse men nu var det rent katastrofalt. Jag vet inte om det hade varit bättre att inte alls anmäla sig till provet eller om vårt deltagande nu istället visade på mod av sällan skådat slag. Och att vi inte var de enda som hade problem hördes tydligt mellan varven. När vi fick tag på en pinfärsk-död ”fjällråtta” så fyades hundarna i tur och ordning i ledet av deltagarna och det hela blev ganska komiskt, fast när ens hund avbryter sitt sök gång på gång för att istället hugga tag i en luden lämmel, ta ett par tuggor och svälja ner densamma med en belåten min, ja då är det tamejfan inte kul, då kan man hålla sig för skratt. Man åker ju inte på ett fjällprov för att visa upp hundens lämmelintresse, det är ju för att man tror att det finns en chans att få en merit på sin hund. Drott hade dock en fågeltagning med tillhörande kastapport enligt skolboken får man nog säga men inte slutade han äta lämmel för det! Nähä då. Brister i jaktlusten? Nej, knappast, men deras brist på jakterfarenhet på fjället bidrar starkt till vårt lämmelnederlag. Det är faktiskt första gången på många år som jag varit på höstfjället och det finns det sina randiga skäl till men det är en annan historia. Nyslagna singelripor i sommarvärme är inte heller en lätt sak och det fick Cato prova på. Jaja, det är bara att ta nya tag eller ”bryta ihop och komma igen” som en känd skidåkare sa.

Jag är ändå mycket nöjd med att ha fått visa upp Drotts fina sätt att utföra en fågeltagning på, med fast stånd, bra avance och helt lugn i flog. Cato är en stark kille som jobbar och jobbar och jobbar. Dessutom är våra pojkar snälla och trevliga av sig i allmänhet och det är också något som är positivt. Nå, blev Drutten godkänd då? Ja, det blev han med ett lågt men välförtjänt (i positiv mening) fältbetyg så nu kan han ståta med en ynkligt pytteliten titel framför sitt vackra kraftfulla namn, ett litet J som i jaktprovsmeriterad. Sen åkte vi hem och jagade på skogen istället, det är något vi bättre behärskar!

 Håll till godo med Cato´s och Drott´s fjällsång!

 Melodi; sommar, sommar, sommar.

               Lämlar, lämlar, lämlar                                  Å så gott den smakar

killar skönt i munnen min                                   jag vill äta några till

Lämlar, lämlar, lämlar                                        ripor finns här också

dom gör gott i magen min                                 men dom sitter inte still

Se den springer                                                 Se den fräser

JA, jag hinner!                                                  Husse väser

Matte skriker                                                    kan ej välja

nu jag biter, biter                                                       måste svälja

Lämmel, lämmel, lämmel är vår nya fjälljaktsgiv, vi är mätta med ett flin!

Sommaren är i stort sett över och när jag tittar i backspegeln så har tiden fyllts med hundträning inför bruksgrenarna, träning av andras hundar och en hel del annat som hör till den varma årstiden. Bruksgrenarna slutade för Cato med 10-10 i Ökl och Elit, Cressy 10-10 ökl och när löpet väl var över 10-10 Elit, för Drutten 9-9 i Ökl och 10-6 i Elit. Nior fick han för att han slarvade i avlämningen men sexan på vattnet måste jag nämna något om. Det är ett svårt vatten där ingen båt används utan utläggaren går på en landtunga och lägger ut truten i vattnet men på ”insidan” av land och gömmer sig sedan en bit in i skogen. Drott gjorde vad han kunde av situationen och naturligtvis ska han inte upp i Elit i år, han är ju faktiskt fortfarande bara unghund!

Vi får vara glada om vi kommer upp med de andra två, saken är bara den att han har så otroliga anlag att jag bara måste få se vad han klarar av sig själv. Han överträffar alla mina förväntningar, trots 6:an på vattnet, och inte blev jag mindre glad över att åka till fjälls för att träna ett par dagar på ripor när han visar sig ha stor talang även där. Tyvärr har vi inte möjlighet att tillbringa mer tid på fjället med honom före riksprovet så vi får se hur långt det räcker. Ja, nu är det bara ett par dagar kvar innan jaktsäsongen drar igång och jag har tyvärr en del kvar att göra i trädgården med växthuset och duvslaget men det ordnar sig nog. Om nu bara den fördärvliga värmen kunde ge med sig!

Knappt hann jag gå där och misströsta över den långa kalla och mörka vintern förrän rävens framskridande över lägdor och större öppningar spred sig likt pärlband över de helt släta vita ytorna. För hur det nu var så kom våren och därmed också fågelkvittret, stundom underbart ljuv musik för våra öron då det är ett säkert tecken på att en ny vår och sommar annalkas men också till stort förtret klockan tre på morgonen då man helst vill sova. Länge höll kylan i sig innan det kom en värme som närmast var att likna vid försommarvärme och därmed väcktes mina bäverdrömmar till liv, vitsipporna började kläda in björkbackar och snart sagt var skogsdunge var täckta av dessa vårens främsta budbärare. Det var under en av de där solvarma kvällarna när jag skulle bege mig till ett bävervatten som jag tog ett par bilder på en vitsippsdunge i nedgående sol. Det är en alldeles speciell skir grönska när våren slår till i sin fullaste kraft och allt känns friskt, modet och förväntningarna stiger liksom inspirationen till nya ”stordåd” kommande sommarsäsong. Just den här kvällen var förväntningarna riktade mot bävervattnet.

Ja, när nu våren kommer med stormsteg eller ska jag säga stormvindar så går det undan. För inte så länge sedan hade vi väldigt kallt men nu har solen börjat värma våra frusna själar en aning och blåsten gör sitt till för att snabba på avtinandet av den djupa snön. När jag hör talas om snödroppar och krokusar som tittat fram invid husväggar och sedan tittar ut från mitt köksfönster så känns det minst sagt väldigt avlägset. Snön ligger fortfarande nästan meterdjup på en del ställen på tomten. Jag i alla fall tränat lite med räv och en dag kom Peters brors yngsta dotter med en död orrtupp som dom hittade ovanför vårt hus rakt under en kraftledning. Den hade antagligen navigerat lite fel och med krävan full av björkrester föll den mot marken och den kritvita snön. Svart, död och mätt med en glimrande fjäderdräkt blev den ett ytterst vackert och bra träningsobjekt.

Kung Bore har oss alla i ett hårt grepp. Snö finns i massor och mer kommer det. Peter är så less nu på att skotta så jag vet inte vad, och ingenstans snart att lägga högarna för det är hög vid hög vid driva över hela gården. Det skulle nu inte göra så mycket för hundarnas del om det inte vore för kylan. Det är oftast bitande kallt och nu är våra hundar visserligen utrustade med bra vinterpäls och ävenså mellan tårna men det är ju inte kul på något sätt alls det här. Jag längtar efter mildare temperatur och sol, fågelkvitter och takdropp. Får väl ge mig till tåls och dra täcket över huvudet ännu ett tag. Ha de´!

På morgonen den 27 augusti svängde Jens Witzsche från Tyskland, med sin far Roland och kusin Gerhard Dahm in på vår gård. Meningen var att dom skulle jaga skogsfågel med våra hundar och oss under några dagar. Peter och jag hade redan varit ute ett par dagar och vi visste att gråfåglarna gått till sig ganska bra i år. Men som alltid när det handlar om jakt så kan man inte ge några garantier. Desto gladare blev vi alla när Roland på deras första jaktmorgon fick skjuta en riktig gammeltupp som urtagen vägde goda 4 kg! Under första veckan har vi fällt både tjädrar, orrar, ripor och en järpe för alla våra fem jaktbara hundar. Drott räknar jag inte in för han är så ung, hans jobb har än så länge bestått i att apportera skjuten fågel och det gör han utan en bråkdels tvekan. Peter har också gått skytt åt Stersmyras Cito, Tjabo, en eftermiddag och resultatet av samarbetet lät inte vänta på sig, en ung tjädertupp och en dito orrhöna. Anna har precis ringt mig för att meddela att ytterligare 2 orrar, en av vardera, fallit för henne och Tjabo i eftermiddag, denna gång för Anna själv. Bra jobbat!